Jag bara måste skriva av mig om detta nu, skiter i om någon läser det eller inte, jag måste skriva av det..

Jag försöker vara där för varenda en av mina vänner, och jag vet att de äkta vänner jag har finns här för mig. Men jag kan bara inte prata med dom.. Varför vet jag inte, för lita på dom, det kan jag, problemet är att prata. Jag kan, om jag verkligen är depp, men det är ju så att jag inte vågar vara depp längre. Då kommer jag sjunka tillbaka till min depression och det klarar jag inte av. Inte en gång till.
Och det är sjukt hur mycket vänner förändrar livet, som sagt så vill jag vara där för alla de jag har, för dom är underbara, men nu börjar jag tvivla på att vissa av dom fortfarande orkar med mig... Jag räcker inte till helt enkelt. Jag kan inte vara stöd till varenda en, även om jag själv mår bättre så mår jag inte bra. Så är det bara. Nu babblar jag... jag får inte ens ur mig det jag vill..  
En nära vän till mig lämnade mig för någon vecka sen, och jag mår relativt okej. Jag saknar honom, som fan, det gör jag, men jag överlever. Det är åtminstonde det jag tror... Gaah! Hur ska jag göra?! Jag vill ringa till Emma.. hon finns alltid där, men hon sover säkert nu. Jag vill träffa henne vid båtbryggan och prata ut om allt, jag vill gråta, varför vågar jag inte visa mina känslor..? Emma är ju den jag verkligen ska och kan lita på, och har kunnat i alla 8 år, men jag kan inte gråta inför henne.. Inte inför någon annan heller. Är det genetiskt eller bara en psykisk del av mig?

Jag klarar snart inte av dethär med vänner längre. Jag klarar inte av tillit.