...och jag vill inget annat än bort. Vill inget annat än stänga ute i stort sett alla jag känner.
Jag vill till Gävle, med pengar, men jag vill inte umgås med någon. Jag vill vara mig själv, helt själv.
Det är så jävla svårt att förklara. Jag har inga problem hemma. Inte just nu. Och ändå vill jag verkligen inte vara här med någon annan. Varför får jag den jävla känslan? Seriöst, jag har ingenstans att vara ensam på längre. Mitt rum hjälper inte, det är fortfarande hemma.
Ska väl kanske försöka mig på att åka till syrran igen. Känns som jag halvt bor där nu faktiskt. Men vafan, det får mig på lite bättre humör iaf.